Första avsnittet av Top Model Sverige.
Nu hade jag tänkt berätta lite hur första avsnittet gick till, alltså vad som hände i Stockholm samt mina egna tankar och känslor kring det.
Som ni kanske förstår så var jag riktigt spänd och nervös första dagen. Jag visste inte vad som väntade mig, hur de andra tjejerna var, att vi skulle bli filmade och jag skulle få träffa Jonas och Carro. Det var så himla många nya saker på en och samma gång.
Det började med att alla vi 20 tjejer skulle mötas vid Cityterminalen. När vi kom dit så fick vi inte hälsa på varandra, inte säga ett endaste ljud, vilket kändes lite konstigt. Men det var för att vi skulle lära känna varandra framför kamerorna. Vi fick sätta oss i en buss som tog oss till Alby, där vi hamnade vid en stor lagerlokal. Vi fick inte veta någonting om vad som skulle hända, så vi fick helt enkelt bara göra som de sa åt oss att göra, så fick vi se vad det var som hände allt eftersom.
Det första vi fick göra var att visa vår catwalk för Jonas. Vi alla fick ett varsitt nummer
(jag fick mitt turnummer - 9), efter det ställde vi oss på led på de olika röda mattorna som var utrullade. Det var endast en tjej åt gången som fick gå på varje matta, Jonas ropade där efter upp vem som hade gått vidare. Jag kan ju inte säga att min gång var den bästa. Jag har aldrig i mitt liv gått på catwalk förut och jag är inte van vid höga klackar. Men jag ramlade inte och jag blev uppropad ganska så fort. Tillslut var det endast två tjejer kvar - Fatou och Shams. Jag förstod verkligen ingenting just då, för båda var verkligen duktiga och det fanns andra som verkligen var dåliga. Men Fatou gick vidare och vi trodde då att Shams fick lämna oss. Vi hoppade in i bilarna och åkte mot Gamla stan där vi skulle få bo. När vi kom fram så packade vi upp våra väskor och gjorde det lite hemtrevligt, tills telefonen ringde och det var Carro. Hon berättade att en tjej skulle få en direktbiljett till LA, och att den tjejen var Shams. Mina tankar kring det var väl inte dem bästa, jag blev faktiskt ganska sur därför att jag tyckte att det var orättvist. Jag tyckte att hela catwalk-grejen var ganska onödig eftersom det var något som redan var bestämt från början, att Shams var "the golden girl". Det var onödigt att Emelie fick gå i för små skor och göra sig illa. Men men, det kanske var bra tv och jag tycker att Shams var rätt tjej för att få just den platsen efter att träffat henne igen efter det.
Vi väcktes sen mitt i natten, 03.00 av Jonas, jag hade sovit ca 30 minuter så jag förstod absolut ingenting. Jag var helt väck.. Vi samlades i köket där Jonas berättade att vi skulle ha vår första plåtning - det skulle vara high fashion och vi skulle styla oss själva på FEM minuter. Det blev kaos. Vi var ca 4 tjejer i varje rum, och vi hade bara en liten spegel.. ni kan ju tänka er själva hur det blev. Sen blev det dags att plåta, det var så sjukt kallt och Jonas bara klagade klagade klagade och klagade på mina skor. Men jag förstår honom. De var väldigt låga. Plåtningen gick sådär, jag var trött, kall, det var första gången jag hade en filmkamera framför mig, det handlade om tv och Jonas stod framför mig. Det var så många blandade känslor på en och samma gång att jag inte riktigt kunde konsentrera mig.
Efter det fick vi sova ett par timmar och sen göra oss redo för att få träffa Juryn.
Som tur var så fick ni inte se så mycket av mig när jag träffade dem. Jag var väldigt nervös och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på deras frågor. Helt ärligt så trodde jag aldrig att jag skulle vara en av top 10. Jag skickade sms i smyg till min pojkvän där jag skrev att han fick komma och möta upp mig för att jag var typ helt säker på att min resa i Top Model skulle sluta där. Men ibland älskar man att ha fel.
Vi tjejer som var kvar radade upp oss framför Caroline, hon hade bara 9 flygbiljetter i sin hand och vi var totalt 15 tjejer kvar. Tjej efter tjej ropades upp, och jag blev allt mer säker på att jag inte skulle få någon biljett i min hand. Men sen så kom det, hon sa mitt namn. Jag tror nog att mitt hjärta aldrig hoppat till så mycket eller att jag aldrig någonsin blivit så chockad. Jag förstod ingenting. Jag frågade Josefin T gång på gång: "Jossan, drömmer jag? Sa hon verkligen mitt namn?". Det var så overkligt eftersom det alltid har varit en stor dröm för mig att vara med i Top Model. Det var just då som min drömresa började.
